Kennel Longlow's

We breed, show & live our life with Basset Hound & Bulldog 

Once up on a time... (only in swedish so far...)

Den första hund jag har ett ordentligt minne av var en Borderterrier som bet mig i vänster arm när jag var sex-sju år gammal...

Det hindrade mig inte från att "tjata" ihärdigt tills familjen köpte en svart mellanpudelhane. "Ruffe" hette underverket som, vad jag förstår nu, såg relativt bra ut men som levde sitt liv med ett underbett som skulle gjort en av mina nuvarande raser avundsjuk. Förutom underbett var han en notorisk rymmare då grannarnas tikar löpte.
Kanske är det tidiga minnen av att "leta-bortsprungen-pudel"som gjort att jag i dag ser som en självklarhet att även om mina hundar inte kan mycket konster och kommandon, så ska dom i alla fall kunna gå lösa på skogspromenaderna och komma när man ropar, om än i varierande tempo skall erkännas. (Pudeln blev med tiden mest mammas ska jag väl också passa på att erkänna)

Hösten 1978 flyttade jag hemifrån och den första riktigt egna hunden skulle köpas. Det blev ett "impulsköp" som jag aldrig ångrat. Den lilla oregistrerade hanvalpen som växte upp till den stora, mörka, snälla schäfern "Arro" gjorde att jag under många år jobbade aktivt både på appellplanerna, med utbildning till instruktör som följd, och på alla andra plan inom Brukshundklubben i Järfälla. "Arro" tävlades upp i Elitklass spår och Lydnadsklass III, (som var de högsta klasserna på den tiden), med stor framgång.
Många menade att det bara var att sätta fram regelboken framför honom så gick han ut och gjorde det som stod...

Lite var det nog så, han var otroligt lättlärd...

Samtidigt med Arro tog vi hand om en omplaceringshund, en skotträdd Irländsk Setter - Charlie. Ett rödhårigt yrväder som gladde många på brukshundklubben med sitt virriga sätt och charmiga(?) nyckfullhet. Det var många träningar som slutade med att Charlie sprang ärevarv runt apellplanen långt innan vårt lydnadspass var slut. Tyvärr ökade hans skotträdsla med åren och han fick sluta sina dagar redan som 5 åring.


En schäfer till, denna gång mer övertänkt, köptes av min dåvarande sambo, från Kennel Asai.

Det var yrvädret "Esko"(A. Mutz) som forsade in i mitt liv. Han var "Arros" totala motsats när det gällde inlärning. "Esko" lärde sig inget utan att först försöka se om det gick att göra på något annat (oftast snabbare) sätt. Jag tror att man nog fortfarande kan hitta folk som kommer ihåg hans inkallning med stående och läggande, appellplanens gräsmatta liksom krullade sig när han startade och han nästan försvann i den när han hörde kommando "ligg" och "stå". Det fanns inte något som kunde kallas försiktighet hos den hunden. Han gjorde allt i ett rasande tempo och med ett glatt svansviftande. Vi trasslade oss upp i högre klass spår och tävlade några gånger i Lydnadsklass II. Han var mycket rolig att se på (tyckte dom som tittade på) men för mig var det med hjärtat i halsgropen ibland - han var en mycket "spontan" hund skulle man kunna säga...

1984 skaffade jag mig Myran - en liten cocker-tjej som kom att ge mig de första jaktliga upplevelserna. Hon var inte så mycket till apportör men som stötande hund fungerade hon ypperligt. Genom Myran väcktes mitt intresse för den engelska Cocker Spanieln, ett intresse som hållit i sig i snart 25 år. Jag har fortsatt att följa rasen på nära håll genom åren trots att jag inte själv ägt någon cocker sedan 1997.

Vår första Basset Hound skulle vara en hanvalp men blev en treårig tik..
Svea var tiken som skulle valpa på kennel Wildcard's och vi skulle få köpa en hanvalp ur den kullen. Oh, vad vi längtade..... Så blev det bara EN valp och den var tingad sedan länge! Det löste sig så att vi fick möjlighet att ta över Svea i stället och det ångrade vi aldrig. Av en ren slump hade vi alltså en 3-årig tik istället för en 8 veckors hanvalp, så kan det gå.

Som eftertädare till Myran skaffade vi oss en Fildspaniel-tik; Elsa.
En mycket mjuk och behagansfull flicka. Tyvärr hade hon hela sitt korta liv återkommande öroninflammationer och problem med svansskador och fick efter en hjärnhinneinflammation somna in bara 3 år gammal.
 
De engelska bulldoggarna -ja, vad säger man ...De är inte hundar. Våra flickor är mera väsen än hundar och en självklar del av vår familj - alla fyra sover under mitt täcke och ser inget konstigt i att behandlas som drottningar.-Nej,  då-  dom är INTE bortskämda   ; ) 
 Harriet kom från K. Palatrollet 2000. Hennes dotter Agnes föddes här hos oss 2003 och 2007 kom så vår vän Inger Björkmans, K. Multums, tik Ingrid att bo hos oss och nu 2009 har Ingrids dotter Elvira gjort entré. Född hos oss men med prefixet "Multum's" - Är vi inte lyckligt lottade så säg...
2002 kom så "de små vita" invirvlande i vårt liv.
Min vän Christina (K. Dalsängs), som jag lärt känna via Bassetklubben, talade så gott om sin lilla vita "knä- och kam"-hund Ullis, rasen var Coton de Tuléar.
Jag som, efter spanielarna, hade saknat en lite mindre hund. Gärna med päls men inte någon trim och klipp-ras, jag föll direkt för dessa små vita bomullstussar med sitt sprudlande humör och vita päls som "bara" behöver badas, borstas och kammas.
Först in i familjen av de vita var Alec, tätt följd av sin halvsyster Kim och 2005 Kims son Cooper. I Kims nästa kull föddes Gizmo och 2008 samäger jag två barnbarn till Kim, Daisy tillsammans med Christina & Becke på K. Dalsängs och Ylle tillsammans med Catharina på K. Gårdskäls.

  

We are members in and support following breedclubs: